Norra Skogsägarnas rötter



Norra Skogsägarna har sina rötter i skogsägares strävan för drygt 80 år sedan att påverka sina förhållanden. Den norrländska skogen hade under slutet av 1800-talet fått en ekonomisk betydelse men privatskogsbrukarna hade i början av 1900-talet inget inflytande inom virkesmätning, flottning, virkesavsättning och prisbildning.  


Ekonomiska kriser under 20- och 30-talet förvärrade situationen. Strävandena att organisera sig tog därför fastare form och under perioden 1933-1937 bildades föreningen Tall och Gran, Skogsägarna Västerbotten, Norrbottens läns skogsägareförening, Norra Ångermanlands skogsägareförening, Södra Västerbottens skogsägareförening och Skellefteortens skogsägareförening.

Fusioner i olika etapper har senare lett till dagens Norra Skogsägarna. Föreningarna hade små ekonomiska resurser men kunde efterhand påverka virkesavsättning och virkespriser. Föreningarna
fick också gehör för sina anspråk på representation i styrelserna för virkesmätningsföreningar och flottningsföreningar. För varje år anslöt sig alltfler skogsägare till skogsägareföreningarna men de ekonomiska resurserna var små. Föreningarnas etablering sågs naturligtvis inte med blida ögon av dåtidens skogsbolag.  

Mobilisering för bränsle 
Andra världskriget innebar en total omställning av landets ekonomi. Skogen fick en central roll i energiförsörjningen. Inom privatskogsbruket fanns tillgång på arbetskraft och skog och skogsägare-
föreningarna fick en viktig roll för att organisera dessa resurser. Gengasved, brännved och träkol blev viktigare sortiment än sågtimmer och massaved. Sverige klarade sin energiförsörjning och skogsägareföreningarna stärkte sin ställning. 

Med fred i världen blev det goda tider för den svenska skogsindustrin. Den extrema Korea-boomen under några månader i början av 50-talet skapade både turbulens och orealistiska förväntningar bland skogsägare.  

Industrietablering 
Redan under 40-talet hade skogsägareföreningarna i norr börjat etablera egna sågverksföretag i liten skala. Dessa utvecklades under 50-talet och då började man också intressera sig för att genom egen massaindustri påverka pris och avsättning för massaved. Ett första steg var medverkan i bildandet av Skogsägarnas Cellulosa AB och tillkomsten av massafabriken i Mönsterås.  

Oenighet om strategi mellan dåtidens dominerande skogsägarledare Gösta Edström och Gunnar Hedlund ledde 1959 till bildande av Norrlands Skogsägares Cellulosa AB, Ncb. Företagets strategi
var att köpa och utveckla befintliga industrier i Norrland och Dalarna. Expansionen skedde snabbt och med en svag kapitalbas vilket begränsade utvecklingen av de olika enheterna. Företaget blev därför mycket sårbart vid konjunkturförsämringar. 

Krisen för många basindustrier blev en allvarlig knäck för Ncb som förvärvades av staten. Skogsägareföreningarna förlorade sitt aktiekapital i Ncb. Medlemmar som tecknat industrilånebevis fick dessa omvandlade till aktier som när Ncb blev helstatligt på 1980-talet köptes av staten för det dubbla nominella värdet.

Tidigare Ncb-industrier som nu är i drift inom andra företag är Väja i Kramfors och Vallvik i Söderhamn. Som virkesförbrukare har de betydelse för skogsägarna. Jämsides med engagemanget i Ncb hade skogsägareföreningarna i norr bedrivit sina sågverksrörelser. Även för träindustrin är en stark kapitalbas nödvändig för att genom ständig utveckling kunna rationalisera verksamheten. 

Under årens lopp bedrev föreningarna träindustriell verksamhet på ett stort antal platser. Efter rationaliseringar och strukturförändringar äger och driver Norra Skogsägarna tre träindustrier. Sävar såg, Kåge såg och Agnäs stolpfabrik. Därtill kommer hyvlerier i Sävar och Kåge. Sågverks- och förädlingsverksamheten är specialiserad mot produktion av norrländska gran- och furuvaror, främst för användning i byggnation och snickeri. Stolpfabriken i Agnäs producerar kraft- och telestolpar i olika längder och dimensioner. Merparten av produktionen levereras som obehandlade svarvade stolpar. Hela trävaru- och stolpsortimentet består av skogscertifierade och miljöcertifierade trävaror enligt PEFC.​ 

Från timmersvans till skördare 
När föreningarna skapades på 30-talet fälldes träden med timmersvans och virket kördes ur skogen med häst. Flertalet skogsägare utförde själva avverkning och annat arbete i sin skog. Samhällets förändringar och den tekniska utvecklingen har på några decennier medfört stora förändringar. 

Den tekniska utvecklingen har blivit avgörande för en lönsam skogsnäring. Skogsägareföreningen har en viktig uppgift att tillhandahålla och utveckla de nya tjänster som är en förutsättning för dagens familjeskogsbruk. 

Jämsides med detta har skogarna förändrats. Omkring 1930 var medelförrådet i familjeskogsbruket i Västerbottens län 58 skogskubikmeter per hektar. Nu i början av 2000-talet är motsvarande medelförråd 118 skogskubikmeter per hektar i kustlandet och 85 i lappmarken. Tala om värdeuppbyggnad.  

Rätten till sin skog 
Familjeskogsbrukarna har var för sig och i samverkan utvecklat sina tillgångar. Äganderätten har därvid varit en avgörande drivkraft. Rätten till sin skog och villkoren för dess nyttjande är dock och har inte varit självklar. Stora insatser har varit nödvändiga för att hävda familjeskogsbrukets näringsvillkor. Säkert behövs sådana även i framtiden.

Några viktiga årtal
1933
1942

1960


1980
1987

1999
2006
Föreningen Tall och Gran bildades
Namnbyte till Mellersta Västerbottens Skogsägareförening
Västerbottens skogsägareförening bildas genom fusion mellan Skellefteortens              Skogsägareförening och Mellersta Västerbottens Skogsägareförening.
Namnbyte till Västerbottens skogsägare

Fusion med Örnsköldsviks skogsägareförening och namnbyte till
Skogsägarna Västerbotten-Örnsköldsvik
Namnbyte till Norra Skogsägarna
Fusion med Norrbottens läns skogsägare
 

 
​​​​